Historia:

Traditionellt smide:

Gammaldags smide går ut på att man ”plastiskt” omformar metall. Det kan liknas vid att skulptera något i modellera. Du tar alltså inte bort, eller lägger till material, utan omformar materialet. Detta görs genom att hammra på ett stycke upphettad metall (oftast järn). En fördel med metoden är att smalare eller tunnare områden på föremålet blir oftast betydligt starkare än moderna metoder där material fräses eller slipas bort. Det beror på att metallen där blivit komprimerad av alla hammarslag som krävts för att tunna ut ett område. Nackdelen är att det är tidsödande och oprecist. För att få dessa fördelar även idag används istället metoden sänksmide där materialet med stor kraft deformeras mellan två formar. Idag används traditionellt järnsmide mest för vackra konstföremål eller återskapande av olika lås och beslag i kulturbyggnader.

Vid mindre arbeten kunde smeden själv både föra ämnet och slå med hammare. Vid större arbeten var det mer effektivt om smeden använde sig av en eller två slagdrängar. I dessa fall höll smeden endast i ämnet och vinklade och vred det efter hand för att nå önskad form. Slagdrängarna kommunicerande med varandra med hjälp av hur och var de slog. Slagen kom ofta parvis och den ena Slagdrängarna slog det första slaget tätt följt av den andres slag. Om de villa byta ordning så att den andra slagdrängen slog det första slaget markerades detta genom att slå bredvid ämnet, på städet. Smeder som tillverkade mindre föremål som lås, beslag, verktyg, vapenmekanism (låset), spikar och krokar kallades klensmeder, och det är ur det yrket låssmeder sprungit. Sedan ett antal år tillbaka har nya titlar börjat växa fram såsom låstekniker och säkerhetstekniker. Med denna modernisering vill branschen belysa att yrket numera innehåller en hel del tele och data. Alltså elektronik och elektromekanik. Larm-, övervakning- och säkerhetssystem ökar ständigt och allt fler funktioner blir möjliga.

I takt med effektivare metoder spred sig nyttjades fjäderhammare. Då behövdes inte längre de hårda arbetet för slagdrängarna. Dessa fjäderhammare kunde slå mycket hårdare och var därför särskilt lämpliga för stora och tunga arbeten.

DSC_0373
Bild på fjäderhammare typ 101:

Tekniker:

Sträckning/Räckning – Att med hammare eller slägga slå smidesämnet smalare och längre. Ett 4-kantigt ämne smids då på två sidor, man slår ett slag och tippar järnstången ett kvarts varv, där slår man ett slag till och tippar sen tillbaka för att slå ett nytt. Ett runt ämne kan smidas ut 4-kantigt och sedan 8-kantigt osv.

Stukning – Att komprimera ett smidesämnes massa så det blir kortare och bredare. Det kan göras mot städets ban, eller om ämnet spänns fast i ett skruvstycke. Vanligen får man slå ett par slag för att sedan räta upp ämnet och värma det igen.

Bockning – Att bocka/böja ett smidesämne i önskad vinkel. kan göras över städets kant, i ett skruvstycke eller över hornet.

Vridning – att med vridning åstadkomma dekorativa (och ibland funktionella) mönster i ämnet

Klyvning – att med mejsel klyva ämnet. Vid all slags klyvning måste man ha en bytta med kallt vatten så att man kan kyla av mejseln.

Nitning – att med nitar sammanfoga två olika ämnen. En nit som skall nitas måste sticka ut visst mycket för att det skall bli en stark nitskalle. det räknas ut på följande vis: om niten är 10 mm i diameter ska niten sticka ut 15 mm. är niten 5 mm blir det då 7.5mm osv.

Vällning – att svetsa utan svets, dvs värma två ämnen till smältpunkten och hamra ihop dem till ett stycke på städet.

Skrota – att mot en huggmejsel slå/hugga av den bit av ämnet som inte ska användas.

 

 

Låslära AB | Johan Skyttes Väg 213, 125 34 Älvsjö | org nr: 559029-7734 | bg: 311-2158 | F-skatt | Tel: 08-449 66 10 / 070-449 68 60 | info@laslara.se | www.laslara.se